”Jag är inte genomskinlig längre, istället tycker jag att jag lyser ganska starkt”

Jag ser tillbaka på vem jag var och ser en liten flicka byggd av ganska mycket osäkerhet. En liten flicka som nog verkade ganska säker utåt, så pass säker att jag lurade alla andra att tro att jag bar på både självsäkerhet och självkänsla.

I själva verket var jag nog bara den där lilla tjejen som aldrig kände att hon riktigt räckte till. Den lilla tjejen som knappt klarade av att mamma eller pappa inte fanns i närheten.

När jag ser tillbaka så känns det på det stora hela som att jag hela livet, från småbarnsåldern och framåt, varit väldigt skör.

Skör var också precis vad jag kände mig när jag i tonåren drabbades av psykisk ohälsa. Skör fortsatte jag också att vara under alla år på låsta psykiatriska avdelningar och behandlingshem. Jag kände mig skör under varje psykologsamtal och även om jag kanske inte verkade skör alla de där gångerna jag hamnade på akuten så var jag som allra svagast då.

Efter alla år av depressioner och självskador kände jag mig nästan genomskinlig, så tunn liksom. Jag var så svag i hela kroppen och min hjärna kändes ständigt trött.

Där och då undrade jag, och även många i min närhet, om jag skulle orka och hur jag skulle orka. Fanns det några som helst krafter kvar i mig?

Det fanns det. Det fanns krafter och det fanns vilja, det fanns hopp och med tiden kom även modet.

”En dag i taget” blev mitt motto och för varje dag som gick, för varje steg jag tog, och för varje chans jag vågade ta så fylldes jag av ytterligare krafter.

Om jag fortsatte att gå hade jag chansen att vinna allt.

Jag accepterade att det inte skulle bli en enkel väg att gå men valde ändå att gå den. Om jag gav upp så skulle jag inte ha någonting, om jag fortsatte att gå hade jag chansen att vinna allt. Och jag vann.

Jag vann min egen kärlek till mig själv, jag vann andras tillit, jag vann varenda skadefri dag och jag vann mina egna framsteg. Jag vann modet och modet hjälpte mig att våga, våga berätta och våga prata. För varje ord jag vågade säga blev jag lite mer hel inuti.

Jag ser på vem jag är idag. En målmedveten, envis och lycklig kvinna. En kvinna som kan stå på egna ben och som både vågar, vill och kan ta hand om sig själv.

Idag vet jag vad jag mår bra av och lika väl vad jag inte mår bra av, därför försöker jag anpassa mitt liv och fylla det med sådant som gör mig väl (även om man ibland måste göra sådant som man helst kanske hade sluppit).

Jag mår bra tillsammans med min familj men kan också njuta av att vara ensam, jag vet idag att jag mår bra även utav egentid.

Idag finns också mina vänner i mitt liv på ett annat sätt än förut och det fina är att de ger mig så mycket extra energi.

Jag är inte genomskinlig längre, istället tycker jag att jag lyser ganska starkt. Det som förut kändes så tunt känns idag väldigt stabilt och jag må ha varit svag, men idag är jag starkare än någonsin.

/Pia

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa.
Det är ett gästblogginlägg publicerat hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads.
Under oktober månad öppnar vi för valfri tolkning kring psykisk ohälsa.

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för alla unga oavsett könstillhörighet. <3