”Idag kan jag känna lugn inför framtiden”

Alla mina somrar har genom åren känts ganska fria, fria från prestationer, prestationsångest, grubbel över framtiden och ångest inför den. På somrarna har jag kunnat slappna av på ett helt annat sätt, liksom njuta av att ha sommarlov, vara ledig och inte göra någonting speciellt, inte behöva följa något schema eller vara tvungen att lämna in uppgifter i skola eller på arbete.
När jag var yngre var mina somrar även fria från framtidsångest. Jag var barn, jag var ung och jag trivdes bra med livet jag levde. Jag oroade mig inte alls över vad jag i framtiden skulle arbeta med eller hur min familjesituation och sociala situation skulle se ut. Allt skulle ordna sig.

Saker förändrades. När jag drabbades av psykisk ohälsa så rörde det såklart om i grytan. Jag blev tvungen att hoppa av gymnasiet vilket ledde till att när jag flera år senare mådde bättre inte hade samma möjligheter som mina jämnåriga med en gymnasieexamen. Jag har också i så många år varit inkapabel till att fungera på en arbetsplats så trots att jag idag är 30 år gammal så har jag aldrig haft en fast tjänst och inte lyckats arbeta som timanställd mer än några få månader.
När jag inte mådde bra fanns ingen ork till att ha ångest över min framtid, jag funderade inte ens så långt framåt eftersom jag knappt ens orkade tänka på morgondagen.
Framtidsångesten kom senare, när jag mådde bättre och ville bygga upp mitt liv igen. När jag ville vara lite mer som ”alla andra”, ha ett arbete, familj och vänner.

Jag ville leva som de flesta andra men hade en helt annorlunda bakgrund än dem. Paniken kom förstås. Hur skulle jag kunna utbilda mig vidare utan gymnasieexamen? Skulle jag ens klara av en högskoleutbildning om jag fick chansen? Vad skulle jag jobba med, hur skulle jag få ett jobb och tänk om jag inte ens klarar av att arbeta? Ytterligare frågor trängde sig på. Skulle jag kunna hitta någon att älska? Skulle någon kunna älska mig? Jag ville ju flytta till villa och skaffa barn precis som mina jämnåriga men hur skulle det egentligen gå till?
För varje dag som går lär jag mig sakta att acceptera att jag faktiskt har andra förutsättningar än många andra i min ålder. Jag har ändå haft en 14 år lång ”paus” från det ”normala” livet och medan jag har legat på sjukhus och placerats på behandlingshem så har de faktiskt levt. De har fullföljt skola, pluggat vidare, skaffat jobb, bytt jobb, träffat en partner, köpt hus och skaffat barn. Jag menar inte att det inte skulle kunna hända mig, jag menar bara att jag måste vara lite schysst mot mig själv och ge mig lite extra tid. Det kommer kanske dröja ytterligare några år men nog ska väl även jag kunna gå till ett arbete om dagarna och komma hem till en pojkvän på kvällen.
Jag måste erkänna att den där duktiga lilla flickan inom mig ändå har en tendens att göra sig hörd så här i slutet av sommaren. Idag är jag dock mycket bättre på att hantera henne. Hösten är på intågande och jag ska snart börja jobba. Jobbet är för mig ett bevis på att jag faktiskt har gjort framsteg, eftersom att jobba var ett utav mina stora mål. Nu ser jag fram emot det här äventyret och vill självklart göra bra ifrån mig. Jag vill vara duktig och jag vill vara duktig både för mig själv och för andra. Det bor en stress och oro inom mig då jag är livrädd för att någonting ska gå fel och att jag ska behöva sluta jobba. Jag måste ju visa nu att jag kan klara det här. Fast måste jag egentligen det? För vem måste jag bevisa någonting? Är jag en bättre människa för att jag har ett arbete att gå till? Nej. Blir jag mer omtyckt för att jag har ett schema att följa? Knappast. Här är det ångesten som talar, ångesten över hur jag presterar och ångesten över vad som skulle hända om jag presterar dåligt.

Min erfarenhet är att saker brukar bli lättare ju mindre stressad man är och att man inte måste pressa sig själv så hårt för att faktiskt prestera bra och göra ett bra jobb. Jag försöker släppa ner axlarna och skaka av mig allt som stavas prestation. Någonstans är jag ändå ganska säker på att om jag tar en dag i taget så kommer det att fungera. Och framtiden? Den väntar på mig och jag måste inte veta allt idag. Förr eller senare märker jag hur allt löser sig med tiden, på sitt egna sätt.

/ Pia, 30 år från Stockholm

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juli månad fokuserar vi på utanförskap och ensamhet.
Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3