”Jag ÄR inte mina prestationer!”

Jag ÄR inte mina prestationer!

Något jag aldrig kan påpeka för många gånger. Är just det.

Jag ÄR inte mina prestationer. Inte du heller.

Att jag inte är mina prestationer, det innebär att jag är Annso. En tjej som har sina fel och brister, men som också har ett mindset som säger att allt är möjligt. En tjej som inte vill ha en etikett, en titel eller ett värde på mitt huvud i form av sina prestationer eller andras värderingar om det jag gör. Som i att om man syns är man automatiskt ”lyckad”. Missförstå mig rätt. Jag är så sjukt stolt att jag genom engagemang väcker liv i samhällsfrågor. Om att vi enligt mig bör ändra på hur vi ser på oss själva, men också hur vi behandlar vår nästa.

Men inget av det jag åstadkommer varken ökar eller minskar värdet på MIG som människa. Det är detsamma.

Det finns så många. Barn, ungdomar och vuxna. Så många, som har så lite självkänsla att de tror att allt de åstadkommer i form av prestation kan höja dem själva något. De är så trasiga, att så fort de har chansen till andras gillande och beröm genom betyg, komplimanger kring utseende eller fler gilla-markeringar, tar de den chansen. Det blir en väldigt ond cirkel tillslut. Det blir inte ens en cirkel, det blir bara ett enda stort trassel. Ofta följt av mer stress, press och utmattning.

Jag vill aldrig hamna där igen. Jag vill heller inte att någon annan ska göra det. Men tyvärr ser statistiken ut precis tvärtom. Därför vill jag vara tydlig. Skriver det igen. Jag ÄR inte mina prestationer.

Jag ÄR Annso. Vad jag gör, är en helt annan sak, frånkopplat mitt värde som människa.

Men. I det jag gör, har jag också ett stort ansvar över. Med självkänsla och att jag att jag just duger som jag är. Vågar jag också vara självkritisk men som en positiv sak.

Unga ser vad vi vuxna gör. De tar efter. De är förvirrade över en vuxenvärld som gör en sak, men säger en annan.

Jag vill inte bli årets ledare, eller årets VD. Eller årets chef. Jag städvar inte efter nått konto på insta med många följare baserat på mig som person. En redan priviligerad människa.

Jag vill inte bidra till att vi separerar människor genom påhittade ord som inte ens finns egentligen. Vilket jag ibland kan känna att alla titlar och följeri till viss del bidrar till. Jag vill bara göra så gott jag kan, utifrån mina förutsättningar.

Detta är något jag aldrig kan påpeka för många gånger. För jag vill inte att mitt arbete som är avsett att hjälpa ska ge någon prestationsångest. För där jag har äran att ha hamnat nu idag… alla har inte förutsättningarna att göra det. Jag har haft tur. Och att ge de som jag gör allt detta för mer stress och press på sig än de redan har, vill jag inte riskera.

Så därför vill jag bara berätta det. Att priser, titlar, artiklar i media och så vidare – det är enbart för att öka medvetenheten om att Tilia finns och att vi är här.

Den här texten la jag ut i första version när jag blev utsedd till ”Årets medmänniska” och Svensk Hjälte. Både innan och efter har många priser följt. Det hjälper Tilia att hjälpa, men är inte mer än så.

Jag vill berätta för dig som är ung idag och till dig som tänker eller tror att betyg, yrkestitlar, jämförelse, att vara bäst, vissa utbildningar definierar dig som människa. Det stämmer inte.

Det räcker med att du går upp ur din säng. Sätter dig vid frukostbordet. Blundar. Tänker: hey jag. Idag är det du och jag. Vi går igenom den här dagen tillsammans och ser vad den ger. Vissa saker kommer gå ”bra” och andra ”mindre bra” – men det är också bara värdeord som egentligen inte finns.

Så jag säger det igen.

”Hey jag. Idag är det du och jag. Och det räcker alldeles utmärkt så.”

/Annso, grundare Tilia.

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under augusti månad fokuserar vi på framtid och prestation.

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3