”Ensamheten och utanförskapet är ett symptom på samhällets oskrivna regler, ett manus du inte behöver skriva under”

För mig är ensamheten det bästa och värsta som finns. Att sitta ensam vid havet eller gå en promenad i skogen är helt fantastiskt, eller som idag sitta själv på lunchen och bara höra tystnaden. Ibland är det verkligen det bästa som finns. Men så kommer kvällarna när resten i huset sover och ensamheten tar strypgrepp, när mörkret är fyllt av minnen och knappt ljuset kan lugna själen.

Tänker på när jag gick i skolan och när jag kom in i ett rum tystnade alla. De brukade putta in sina kompisar i mig och de sa att det var det värsta som hänt i deras liv. Jag var alltså så hemsk så att röra vid mig var det värsta som hänt dem. Den känslan av skam det gav, den bär jag med mig än idag. På gymnasiet tog jag med mig macka till skolan och satt gömd på toaletten under lunchen när jag åt den. Allt för att slippa matsalen, slippa veta att det inte fanns någon att sitta bredvid, slippa blickar. Försökte alltid gömma mig i biblioteket, toaletten eller ute. Gick och höll andan tills jag hittat ett ställe att sitta på, egentligen var det ingen som var elak, utan jag var så rädd för att bli mobbad igen att jag valde ensamheten. Där visste jag vad jag fick och även om jag tänkte att det var trygghet vet jag att det bara var falskt, för rädslan och ångesten jag kände den är obeskrivlig.

Egentligen tycker jag det är rätt konstigt hur ensam man kan känna sig i ett så stort hav av människor. Jag har ofta känt mig extra ensam när jag varit bland mycket folk eller när jag sett glada familjer, kanske det grundar sig i sorg från en förlorad barndom eller också rädsla av att stå ensam utan någon att luta sig emot. Oavsett är det en konstig känsla att befinna sig i ett rum fullt av människor men ändå känna sig ensammast i hela världen. Det är en otrygghet.

Det är inte alltid så lätt att prata med människor man inte känner heller, ibland känns det som att alla andra bara klarar allt medan jag står där och vill springa och gömma mig på första bästa toalett. Då är ensamheten istället en otrolig trygghet.

Utanförskap och ensamhet går hand i hand och det handlar om så mycket mer än mobbning. Det är att inte passa in någonstans, att ständigt känna sig fel och annorlunda. Det finns ingen plats för mig i samhället, alla ”regler” och andra saker som säger hur man ska vara, se ut och bli. Vem är jag i samhället? Utanförskapet speglar en annan verklighet än den som media visar. Den som alla ”perfekta” instagramkonton vittnar om, den som egentligen bara finns på låtsas. Du ska till och med må dåligt på rätt sätt, sörja, glädjas och så vidare. Allt ska ske efter manus, ett kontrakt jag inte skrivit under men ändå ska leva upp till. Jag vägrar, jag är min egen och tänker gå min väg.

Många föds in i ensamhet och utanförskap, vart vi går bestämmer vi på vägen. Följer vi bara strömmen eller stannar vi upp, känner efter och gör det som passar oss själva bäst och det som faktiskt känns rätt. Det är inte enkelt att gå sin egen väg i en värld där ”annorlunda” inte är direkt accepterat. Men jag säger ändå BARA GÖR DET!! För det är den finaste gåvan du kan ge till dig själv. Och att vara rädd är lika viktigt som att ta sig igenom rädslan. Ensamheten och utanförskapet är ett symptom på samhällets oskrivna regler, ett manus du inte behöver skriva under. Gå din väg, det gör jag.

/Hanna, 22 år från Göteborg

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juli månad fokuserar vi på utanförskap och ensamhet. 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3