”Du vet att det är okej att bryta ihop ibland va?”

I högstadiet kom min fransklärare fram till mig på en lektion. Jag minns inte vad hon hette, hon var rätt ny och vi hade henne bara en kort stund. Dessutom gillade jag aldrig franskan på den tiden.

I alla fall så gick hon fram till mig, lutade sig fram med händerna mot bordsskivan och sa samtidigt som hon såg mig rakt i ögonen: ”Du vet att det är okej att bryta ihop ibland va?”

Jag har levt lite drygt ett halvt liv till efter den där dagen och det känns som att hennes ord gör större inverkan på mig i dag än då. Den dagen för en massa år sedan så blev jag mest irriterad, att hon inte visste vad hon snackade om. Här skulle inte brytas ihop för det fanns väl inget att bryta ihop över. Alla har det ju jobbigt.

Så är det ju såklart. Livet är jobbigt, det går upp och ner men förhoppningsvis mer upp i längden. En del verkar dessutom behöva stå ut och klara mer än många av oss. För livet är inte bara jobbigt, det är orättvist också. Så inåt helvete orättvist. Och många gånger är det inte något vi kan göra åt. Det bara är så.

Men ändå tänker jag på min lärare ibland. För det jag med åren insett är två saker. 1. Hon såg mig. Jag vet inte om hon såg det jag inte såg eller inte visste än eller om hon bara såg mig. Såg att jag behövde någon. Något. Att verkligen se någon så som hon gjorde, det tror jag kan vara en av de svåraste sakerna i en värld där allt går fort, alla intryck på sociala medier är snabbasnabbasnabba och vi ska vara fullt upptagna med oss själva så att vi kan bli något någon gång. Jag tror det är därför vi ibland missar att människor omkring oss behöver mer än en sekund. Att vi behöver någon som säger men du, du har det mycket just nu, är du okej? Kan jag göra något? Och sen lyssnar på det svar som ges.

Jag vet inte, men det kan också vara så att hon såg att jag höll ihop när jag kanske behövde gå isär. Och det är nummer 2 som jag insett: du behöver inte vara stark hela tiden. Nu kanske du sitter där och tänker att  jo det måste du visst det, för att du har en massa saker som landat i ditt knä, du har ansvar för andra, du har en skola att klara av för att få komma in på den där utbildningen, du har en kompis som mår dåligt och en nära anhörig som är sjuk. Och vet du? Jag hör dig. Jag gör det verkligen. Men jag tror att min gamla lärare hade rätt ändå, det är okej att bryta ihop ibland. Vi behöver det för att orka, det har jag blivit alldeles övertygad om är jag alldeles övertygad om.

Vi behöver få ligga i soffan, stirra rakt in i väggen eller på något dåligt tv-program. Vi behöver få gråta till mjuka sånger på radion eller utan anledning alls. För om vi bara ska ta emot hela tiden, stoppa in mer och mer i det skal som vår själ vandrar runt i, då spricker det till slut. Vare sig vi vill eller inte. Det är bara en tidsfråga, det är jag övertygad om.

Och att bryta ihop behöver inte vara så dramatiskt. Det kan vara att räcka ut en hand till någon och säga, jag vill prata. Jag vill ha hjälp. Det behöver inte vara att inte komma upp ur sängen eller äta något alls. Det kan vara så, men det behöver inte vara så. Det kan vara att se sig själv i spegeln och säga högt till sig själv jag orkar inte. Sen säg det igen och igen tills du lyssnar. Och efter att du lyssnat, då funderar du på om du behöver få någon annan att lyssna. Kanske är det någon som lagt alldeles för mycket på dina axlar, kanske är en del av det ansvar du bär faktiskt inte ditt? Eller så kanske du kan sänka kraven på dig själv? Kanske är det okej att missa ett prov?

Ibland kommer jag  fram till att nej, jag kan inte ändra min situation alls. Då avsätter jag tid i min kalender – det kan vara en kvart eller flera timmar, kanske dagar – som jag ger mig själv en present, och så bryter jag ihop. Jag ger mig själv en paus där jag kan vila. 
Jag vet nu att jag inte orkar allt. Och det är helt okej! 

/Maria

Detta är ett blogginlägg från en av våra volontärer i chatten. Om du vill kan du läsa mer om Maria och resten av vårt fina team här.