Du och jag, vi är fantastiska. Precis såhär

Hur ofta ber vi om ursäkt för att vi existerar på våra villkor? 

Hur många gånger har vi ursäktat oss på bekostnad av oss själva? Gett mer än vi någonsin föreställt oss att vi har rätt att få. Gått igenom eld och vatten för andras skull, och glömt oss själva. Ändrat på vårt manér, bytt till obekväma kläder vi egentligen hatar, tänkt på att inte ha en ”sur blick” på bussen, hoppat över planer för det var viktigare att haka på nån annans, sagt att det var OK att vi glömdes bort, sagt ja när vi velat säga nej, sagt nej när vi velat säga ja. Inget för att kompromissa, utan allt för att accepteras. 

Och plötslig fanns vi inte längre och accepterades ändå inte, för det fanns inget att acceptera. För dem.

Och plötsligt vågade vi aldrig vilja och litade inte på att nån skulle ta emot oss, för ingen kände oss. Inte ens vi själva. 

Jag har ingen guldvärd lösning. Jag har inte lyckats leva självförverkligande. Jag missunnar fortfarande mig själv ibland. 

Men sekunden jag har tanken färskt i huvudet och situationen uppenbarar sig, så kastar jag mig ut i mig själv och säger NEJ när jag inte vill, och pushar mig till att säga JA till det jag vill men inte tror är för ”såna som jag”. Och dagar jag blir arg så tillåter jag mig att vara arg på världen för att världen har glömt mig. Jag skiter i den där festen och gör det jag ville och hade bestämt från början, även om jag får göra det ensam. Om nån tycker jag ser grinig ut, då får de tycka det eller kanske lära sig att inte recensera mitt ansikte eller min stil, eller mitt manér när jag inte bett om det. Vi existerar som vi är och det är OK. 

Nej förresten, det är inte ok.

Det är fantastiskt. Du och jag, vi är fantastiska. Precis såhär.

/Yasmin

Detta är ett blogginlägg från en av våra volontärer i chatten. Om du vill kan du läsa mer om Yasmin och resten av vårt fina team här.