”Jag fick höra: – Du har inte astma. Du har ångest”

Det var någon gång i gymnasiet det drog igång för mig. Ångesten. Jag hade ingen aning om varifrån den kom. När andningen slutade fungera på samma vis som den alltid gjort, alla dom andra 16 åren i livet, så var min första tanke att jag hade någon sorts astma som dök upp från ingenstans. Jag gick akut från skolan till vårdcentralen och när jag kom dit så tog det inte lång tid innan jag fick höra: ”Du har inte astma. Du har ångest.”

Vänta.. va? Ångest? Vafan är det? Varför skulle jag ha det? Jag som på ALLA sätt och vis både har och alltid har haft det så bra? Konstigt.

Den där högen med läxor och prov kändes helt plötsligt dubbelt så svår att ta sig igenom. Orken att åka och träna existerade inte. Jag fick problem med att sitta i matsalen och ta bussen till skolan. ”Vem fan ska ta hand om mig när jag snart tuppar av, jag kan verkligen inte andas.” Jag fattade ju aldrig ens varför jag inte kunde andas. Okej jag har ångest, men vad är det då? Kan någon SNÄLLA bara ge mig svart på vitt varför jag, en annars så välfungerande kille, helt plötsligt ska behöva klappa mig själv på axeln och tänka ”bra gjort Mårten” för att man har fixat en annars så vardaglig sak som att ta bussen till skolan.

Det fortsatte så. Det är lätt att låtsas må bra. Du behöver bara le så skiter dom flesta i att gräva mer i hur du mår, då slipper du prata om det.

Efter nästan tre år av ångest så tog jag studenten och tänkte att ”nu kanske det släpper, äntligen”. Men jag jobbade som en idiot istället. Det slutade med att jag gjorde slut med min flickvän som jag varit tillsammans med under gymnasietiden, gick in i väggen och kunde inte jobba på flera månader. Jag behövde ta tag i mitt liv och förstå mig på varför jag hade min ångest. Och det gjorde jag.

Där och då krävdes det inte mycket från att gå från botten  till att känna sig… okej igen. Jag vände mig till ungdomshälsan och var där på 4-5 möten. Vi pratade om vad ångest är, vad det har för funktion och vad det gör med en människa. Jag läste en bok. Jag började träna igen. Jag började prata mer om vad jag kände, på vilka sätt det kändes och reflekterade mer över varför jag egentligen mådde dåligt.

Det har varit en lång resa från första året på gymnasiet till vart jag är idag. Det har varit mycket av allt. När jag ser tillbaka på det så vågade alltså inte jag, killen som annars alltid kunnat prata känslor, berätta om hur jag faktiskt mådde. Jag skämdes över att må dåligt, jag skämdes över min ångest -ångesten som jag inte ens visste var ångest. Det är helt sjukt.

Kanske hade det varit annorlunda om vårdcentralen skickat mig vidare den där dagen. Att hjälpa mig att få hjälp. Men jag gick tillbaka i skolan och fortsatte som ingenting hade hänt, i som sagt nästan tre år.

Man ska inte behöva gå sönder helt för att känna att man måste söka hjälp. Jag hatar att det ska vara så laddat. Att prata med någon utomstående och få möjligheten att ta fram och titta på saker man mår dåligt över INNAN det går åt helvete ska inte vara något konstigt. Det måste inte handla om att prata med en kurator eller psykolog, utan ibland kan det räcka med att bara våga berätta för sina föräldrar, en bästa vän eller ja, vem fan som helst.
Det enda viktiga är att du VÅGAR VISA KÄNSLOR!

/Mårten, 21 år från Vadstena

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3