”Du behöver inte febrilt leta efter ett hopp som just nu inte finns”

”Men nu är det väl lite bättre ändå?”

”Det blir bra ska du se!”

”Jag tror att allt kommer lösa sig”

”Det ordnar sig”

Ord som blir floskler menade att ge mig hopp. Menade att trösta men gör det inte. De sägs i all välmening, jag förstår att du vill mig väl. Men när du så ivrigt försöker övertyga mig att allt blir bra till sist, vem försöker du övertyga?

Vi människor har en förunderlig förmåga att kunna blunda, förneka, ljuga för oss själva. Om vi bara intalar oss något tillräckligt mycket kanske det blir sant. Då kanske jag inte svek den där personen. Då kanske det hemska inte hände mig. Då kanske det faktiskt var en olyckshändelse att jag kom försent till mötet.

Ingen vill att sanningen ska vara smärtsam. Många gånger står vi lättare ut med en falsk sanning som inte gör ont. En sanning vi kan hantera. Ingen vill väl att en närstående ska lida, ha haft det svårt, känna att livet övergivit en. Om jag bara intalar dig att allt egentligen är mycket bättre vad än det är, kanske du börjar tro på det? Då kanske du får hopp igen?

Men jag behöver inte höra att allt blir bra för allt blir inte bra. Jag behöver inte höra att ”det ordnar sig!” för även om det gör det blir det inte så av sig själv. Det händer inte bara. Det är en lång väg dit och allt blir inte bra. När du frågar mig hur jag mår kommer jag oftast svara ”jodå, det går upp och ned, idag är en lugnare dag” fast det inte är så. Fast jag är så förtvivlad att jag känner att varje andetag gör ont så kommer jag förmodligen inte att berätta det för dig. För jag tror inte att du vill höra. Och för att jag är rädd att mina känslor ska bli bortviftade med orden ”det blir bra, ska du se”.

Min barndom får jag aldrig tillbaka. Jag är ingen bitter person och kommer heller aldrig att bli en men jag känner en sorg. Jag känner en sorg för att min kropp fungerar sämre och sämre allteftersom tiden går på grund av en genetisk defekt kombinerat med att kroppen fick ta för mycket när jag var liten. En del av läkningen är acceptans. Att inte ljuga för mig själv. Och idag måste jag erkänna mina förutsättningar och begränsningar för att inte kroppen ska bli ännu sämre. Jag måste förbereda mig på att jag i framtiden inte kommer kunna fungera som de flesta i min ålder. Att jag kommer leva med en kronisk smärta och en kropp som inte kommer kunna dansa fast jag älskar att dansa. Oavsett om forskare hittar ett bot kan jag inte räkna med det. Inte för att jag är pessimistisk (de som känner mig vet att jag inte är det) utan för att min kropp inte kommer att orka med fler lögner. För att få de bästa förutsättningarna måste jag vara beredd på att lägga vissa drömmar på hyllan. Och det är viktigt att inte heller du ljuger för mig utan står ut i verkligheten som den är.

”Det löser sig!” gör mig bara ännu mer ensam. Din empati kanske är så stark att det gör ont i dig att behöva se sanningen. Jag förstår det. Jag använder säkert dessa fraser med utan att tänka mig för. Det är inte lätt att veta vilka ord som kan behövas, vilka som tröstar på riktigt.

Vet du vad det finaste du kan göra för mig är?

  • Att våga lyssna på min smärta utan att jag behöver väga mina ord.
  • Att våga finnas i hopplösheten, i de mörka tankarna och känslorna.
  • Att våga erkänna att mitt liv varit ett helvete utan försök till tröstande klyschor.
  • Att våga stå ut med min sanning hur smärtsam den än är.

Du behöver inte febrilt leta efter ett hopp som just nu inte finns. Det äkta hoppet får komma naturligt senare.

/Yasmine

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3