”Du behöver inte bestiga berg idag. Varje litet steg betyder. Du betyder”

Mina 12-åriga ben sprang. Plågad av ätstörningens röst. Kilona sprang åt fel håll relaterat till en växande kropp. Det hade sina skäl.

Åren kom att bli flera. Under högstadiet vred det sig inom mig, men inget som syntes utanpå. Jag önskande så innerligt att en specifik lärare skulle se mig. Jag syntes inte.

Vid 16-års ålder gick jag med motvilja, men självmant, till ungdomsmottagningen. Berättade om spökena inom mig. Men möttes av en förklaring kring kostcirkeln och dess innebörd.

Ätstörningen kom att bli värre och anorexi blev ett faktum. Åren kom att följas av vård av ett ätstörningsteam. På ett ätstörningscenter.

Men själen. Det handlade om själen.

Kroppen må börja läka. Men själen. Jag kunde inte hantera. Där tog ett nytt självskadebeteende vid.

Jag kom att hamna bakom psykiatrins låsta dörrar. Med en ätstörning. Med ett eskalerande självskadebeteende. Vänner gled ur mina händer. Våra vägar skiljdes.

Vad hände med själen? Vad mynnade historien ut i? Hur lärde jag mig hantera?

Själen bearbetades. Bearbetas. Mina berättande ord. Och ett lyhört bemötande. Så viktigt och värdefullt.

Men idag kan jag andas. På ett sätt där själen närvarar och ögonen ler. Genuint. Energi är mitt mellannamn.

Det destruktiva hör till historien. Mitt jag. Mitt älskade vackra jag. Ibland ser jag på mina ärr med sorg. Men framför allt. Seger! Jag klarade det!

Vägen hit har varit djupa andetag. Samtal till psykiatrin när återfall lurade i skuggan. Jag kom med åren få direktinläggning vilket underlättade enormt. Omvägarna. Orka och våga be om hjälp. Var för många. Men att direkt kunna ringa avdelningen hjälpte mig. Tillslut. Kom mitt livatt vända helt.

Nyligen kommenterade en man min kropp. Han tyckte jag borde tappa några kilon. I mitt förflutna hade jag försökt utplåna mitt jag. Istället. Segerdans. Dans för allt jag överlevt.

Jag har all rätt att ta plats. Liksom du. Det är svårt att stå ut i smärtan. Men det går. Jag har erfarit det! För mig kan det vara att ta hand om min kanin. Skriva dikter. Dansa. Sjunga. Alla har vi olika vägar.

Du behöver inte bestiga berg idag. Varje litet steg betyder. Kanske plocka upp en sten. Måla ett hjärta. Till Dig. För.

Du betyder.

/Josefin

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa.
Det är ett gästblogginlägg publicerat hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads.
Under oktober månad öppnar vi för valfri tolkning kring psykisk ohälsa.

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för alla unga oavsett könstillhörighet. <3