“Det blev en flykt, när jag kunde känna hungern äta upp mig inifrån, känna en fysisk smärta – då kände jag inte den psykiska.”

Varje dag kämpade jag mot rösterna inombords som talade om hur värdelös jag var och att det är klart att jag aldrig kommer bli helt frisk, för det förtjänar jag inte. Rösterna var svåra att inte tro på, då de var allt jag hörde, men jag försökte gå emot och jag ville tro att det blir lättare varje dag, eller i alla fall varje vecka.

Jag hade svårt att vara accepterande mot mig själv, och jag över-analyserade ALLT, vilket jag fortfarande gör ibland. Tankarna gick i 180 km/h och jag gav mig inte tid till att bara vara, andas, och bygga upp mig själv. Mitt mål om att bli frisk och fri kändes ofta ouppnåeligt, även om jag mer och mer börjar tro att det faktiskt är möjligt. 

Jag mådde dåligt innan jag fick problem med maten, och det blev mitt sätt att hantera besvikelsen över att jag inte kunde prestera på topp. När jag inte kunde nå högsta betyg i alla ämnen, när lärarna flera gånger sa åt mig att vänta med prov och kurser till ett fjärde gymnasieår, när jag inte förstod varför jag behövde rusa ut ur ett klassrum och knappt kunna hålla undan gråten innan jag stormade in på skolkuratorns kontor… det var då jag fick för mig att om jag blev perfekt på utsidan, då var jag i alla fall nöjd med något.

Jag resonerade att om det var tio faktorer som jag var missnöjd över, men att jag lyckades ändra en, min kropp, till något att vara nöjd över, ja då var oddsen istället 1/10 vilket är klart bättre än 0/10. Jag blev frustrerad över att min behandlare inte höll med om att detta var livets lösning. 

Det blev en flykt, för när jag fokuserade på vad jag åt eller inte åt, när jag kunde känna hungern äta upp mig inifrån, när jag kunde känna en fysisk smärta – ja då kände jag inte den psykiska smärta som låg bakom allt. Ätstörningen var aldrig mitt grundproblem, men det blev enklare att hantera ångesten och den dåliga självkänslan om det fanns något konkret: siffrorna på en våg.

Jag tyckte inte att jag var sjuk för det fanns de som var idealtyperna av en ätstörning, och jag platsade inte, enligt mig själv, in där. Det ledde till ytterligare lager av självhat – för om jag inte klarar av att vara ”normal” och tydligen inte heller att vara sjuk, vad klarar jag då av?!

Jag trodde att jag mådde bra när jag var sjuk och att allt blev bättre ju mer destruktiv jag var. Att agera destruktivt tog bort ångesten för stunden, det var mer effektivt än medicin. MEN det jag ständigt förträngde var att den kom tillbaka en timme senare, värre än innan, och det eskalerade hela tiden tills jag blev en annan person som inte ens min familj kände igen.

Du har troligen, precis som jag, hört andra säga att det är bättre att lämna ätstörningen bakom sig, att inte fokusera på utseendet, att det inte leder en någon stans, och allt det där. Kanske har du, liksom jag och tusentals andra, velat skrika att de inte förstår och att det inte fungerar att bara göra det rätta tillräckligt länge för att det sedan ska bli bra.

Men jag förstår. Jag kan relatera till det du känner, utan att du ens behöver säga något. För i grund och botten, oavsett hur en ätstörning uttrycker sig, så är känslorna lika hos oss.

Jag förstår att du vill fly från något som verkar för jobbigt för att ta tag i, något som är så glödhett att bara du närmar dig bränns du. Jag förstår att det lockar att hålla fast vid det sjuka, jag vet. Jag vet hur svårt det är att ta till sig orden att det blir bättre.

Förra året satt jag mitt emot en person som inspirerar mig enormt och som flera gånger fått mig att rycka till och inse vad det är jag vill med livet (jag vill leva), och hörde henne säga: ”Det är bara att fortsätta. Göra små saker som visar att du lever, som hör livet till, varje dag, och tillslut kommer du inse att du är där.”

Hon har i sin tur också hört detta, hur andra säger att det blir bättre, att det bara är att kämpa. Hon har också känt den frustrationen, men satt nu där med mig och fick stå upp mot min blick och besvikelse över att höra de orden ännu en gång. Och nu säger jag dem vidare till dig.

Kanske är det inte till någon hjälp att jag säger det som i stunden känns som ett svek, att jag säger samma som alla andra, men kanske är det till en tröst att jag delade dina tankar tidigare och att jag nu kan ställa mig bredvid de andra och säga samma sak.

För jag har förstått. Jag håller med nu.

Jag håller med den personen som sa till mig att det gäller att fortsätta göra små, små saker som hör livet till, för en dag kommer det där poof:et och du inser hur långt du har kommit. Små vinster som ger dig den största vinsten i sig: ett liv.

/Jackie, 21 år från Västerås

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under maj månad fokuserar vi på ätstörningar. 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3