“Den tanke som jag bär med mig nu är att det finns en oslagbar skönhet i det som vågar finnas.”

Min ätstörning har alltid varit ”på låtsas” och fruktansvärt skamlig, så att skriva ett blogginlägg om den är svårt, men otroligt befriande. Det är så olika varför och hur olika personer hamnar i ätstörningsträsket. För mig började det med höga krav från en familj med mycket dåligt mående som jag försökte hantera med att jobba hårt i skolan och försöka vara perfekt på alla håll. I min dagbok skrev jag att jag kände mig som en ”prestationsmaskin som inte fick gå sönder”. Att kontrollera maten blev en nödlösning, en hemlig nödbroms. Jag ville inte gå ner i vikt för något yttre ideal – ätstörningen var för mig en trygghet där ingen annan kunde bestämma.

Det knepiga var att jag liksom aldrig trodde att det var på allvar, och jag tror många tänker så. Jag sa till mig själv att jag bara låtsades vara sjuk – det var min lilla bubbla av kontroll, inget mer. Samtidigt gjorde jag allt för att dölja förändringarna i min kropp som allt mer uppenbart var på riktigt. Det skrämde mig att det kändes bra att bli mindre. Det skrämde mig hur trött och orkeslös jag blev. Långt bak i huvudet började jag tänka att det här kanske inte var normalt. Jag ignorerade det, livrädd för att erkänna att jag inte hade kontroll över vad jag höll på med. Jag, inte kunde jag gå och bli sjuk i en ätstörning? En dag antydde jag mina problem för skolsköterskan, som suckade och sa att jag bara var för ambitiös. Förvirringen tilltog, kanske var jag inte sjuk ändå? Denna osäkerhet har genomsyrat hela mitt tillfrisknande. Jag vet att andra upplevt liknande saker och har funderat över detta i efterhand – så svårt som det är att erkänna sina problem, så borde vi vara bättre på att fånga upp signalerna?

För mig blev början till frihet att jag själv ändå bestämde mig för att våga tro på att jag var sjuk. Jag vågade inte be om hjälp igen. Jag tänkte som jag tror att många gör – jag ville inte ta resurser från dem som var sjukare, ”sjuka på riktigt”. När jag istället bestämde mig för att försöka på egen hand gick jag ganska snabbt upp i vikt, men tankarna var desamma och jag hade väldigt svårt att förhålla mig till min nya kropp. Ingen sa något när jag inte längre såg sjuk ut, jag pratade inte med någon och efter ett tag var jag nästan osäker på om det verkligen hade hänt. Tog studenten och flyttade, fortfarande fick jag resonera med mig själv inför varje måltid. Innerst inne var jag rädd för att släppa ätstörningen helt – jag saknade den något ofantligt – men åh vad jag skämdes över den tanken.

I min nya stad har jag mått bättre och försökt stå emot ångesten och hatet inför min nya kropp, men på egen hand har jag inte fått bukt med dem. Min räddning var när jag av en händelse fick prata med någon inom vården som tog mig på allvar. Det är så mycket lättare att slåss med något som faktiskt existerar! Med hjälp av henne har jag gått från att varje dag undvika återfall till att tro på att man kan bli 100% frisk. Snart är jag där. Jag vill vara där nu.

Den tanke som jag bär med mig nu är att det finns en oslagbar skönhet i det som vågar finnas.

Det jag önskar att någon sagt till mig är att alla är värda att få hjälp. Man rår inte för att man mår dåligt, och tanken att inte söka hjälp för att man inte är sjuk nog är livsfarlig, och inte sann. Mår du inte bra så ska du inte behöva vara ensam. Du är värd att ta upp plats, bli lyssnad på, hjälpt och respekterad. Tack för att du ville läsa!

/Anonym, 21 år

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under maj månad fokuserar vi på ätstörningar. 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3