”Det är möjligt att vara i ofas men fortfarande må bra”

Du är 6 år gammal hjärtat, du har nyligen börjat förskoleklass, du har precis skrapat upp dina knän, du är så ledsen men du vågar inte berätta för dina fröknar, du är så rädd för vad de ska säga. Du vågar inte berätta för dem att du är ledsen.

Samtidigt som du är rädd för människors reaktioner är du så extremt beroende av bekräftelse. Du vill att människor ska se dig, du vill att människor ska lyssna på dig. Du vågar inte vara dig själv, du gör dig till och blir någon du inte är, får bekräftelse för att du är någon annan. Du har tappat bort dig själv.

Ett halvt liv gick du runt och inte visste vem du var. Du gjorde allt för att passa in, vara perfekt och vara alla till lags. Fast egentligen gick du sönder, mer och mer . Till slut gick det inte, du kunde inte passa in, du kunde inte vara perfekt. Du rasade och ditt liv blev svart, allt blev svart. Ditt liv var ångest, ditt liv var rädsla, ditt liv var självskador, ditt liv var bara du instängd i en kropp som snart skulle explodera. Du var så rädd för andra människor att du inte visste vart du skulle ta vägen.

Du rasade, du rasade till botten men du tog dig upp igen. Du klättrade sakta men säkert upp för den där stegen av skräck blandad förtjusning där hopp och förtvivlan höll dig i varsin hand .

Men du kom fram, vi kom fram du och jag. Vi hittade varandra. Jag behövde inte längre låtsats vara du, du blev jag och jag blev du. Jag behövde inte kämpa för att passa in, jag behövde inte vara perfekt. För jag var bra som jag var. Jag hittade tillbaka till mig själv, det bästa jag någonsin gjort. 

Idag skrattar jag äkta, gråter äkta, hela jag är äkta. Ingenting är för någon annans skull utan allt är för min egen. Jag passar in, jag har min alldeles egna plats i universum.

Jag är inte längre 6 år utan 20 år , bosatt i en liten stad vid namn Kalmar där jag delar min lilla 1a med kaninen Sigge. Idag mår jag fantastiskt, men krigar mot livets alla orättvisor och försöker göra en liten del av världen till en snällare plats där alla får vara precis som de är. Det ska bli så fint att få dela med mig av min plats i universum. Det är en ära att få skriva det här inlägget för föreningen närmast hjärtat, världens bästa Tilia . 

Idag frågar folk. De frågar hur jag mår, jag svarar att jag mår bra. För jag mår bra!

Jag gör det. Det folk inte förstår är att det är möjligt att vara stressad, ledsen, vara i ofas men fortfarande må bra . Det folk inte förstår är att trots att mitt värsta helvete är över så är jag också låg, jag gråter och vill gömma mig under en sten, jag får ibland kämpa lite extra, bara för att mina känslor ibland inte är i fas betyder inte det att jag fallit tillbaka .

Så om du känner att du är påväg framåt, påväg upp ur din djupaste svacka men ändå känner att du är ledsen, arg eller inte orkar. Det betyder inte att du fallit tillbaka till de svarta, det betyder att du vågar ta dig framåt, vågar känna och vågar uppleva.

För ibland kan jag känna att känslorna blir så mycket starkare nu, när jag är glad ja då känner jag mig glad, när jag är ledsen så känner jag mig verkligen ledsen. Det kan verka konstigt men för mig är de fantastiskt att veklingen kunna känna. Andra dagar vill jag inte känna utan bara vara i det som är och vad som blir. Det är också okej! Jag är okej, du är okej.

Vad du än känner eller inte känner, så är du är unik, fantastisk och värdefull! För jag vet att de kan kännas svårt just nu, men din tid kommer! Håll ut, andas och bara var. Din plats i universum är bara din.

”Sun is shining and so are you”

/Amanda

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa.
Det är ett gästblogginlägg publicerat hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads.
Under oktober månad öppnar vi för valfri tolkning kring psykisk ohälsa.

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för alla unga oavsett könstillhörighet. <3