”De talade om livsviktiga val – men är det inte mer livsviktigt att hålla gnistan vid liv?”

Vi satt i skolans aula. Ett stort gäng drygt 15-åriga ungdomar, solbrända efter det långa sommarlovet och med för mycket energi i våra kroppar för att orka sitta stilla under tystnad. Rektorn påkallade vår uppmärksamhet, knackade i mikrofonen så att det dunkade i högtalarna.

”Ni går nu i nionde klass, och ni har ett väldigt viktigt år framför er. Till hösten ska ni göra ert första val till gymnasiet, och det gäller att ni verkligen anstränger er med betygen redan från start. Om ni varit lite för lata fram tills nu får ni skärpa er ordentligt, för det är höstterminens betyg som ni söker in med först.”

Jag mindes samtidigt hur jag i tårar förklarat för min lärare i engelska mindre än ett år tidigare att jag förtjänade ett högre betyg, och fick som svar att jag egentligen skulle kunna ha fått det betyget, men att hon inte ville behöva sänka mig efteråt om jag inte klarade att hålla betyget.

Rektorn lämnade över till studievägledaren som gick igenom diagram, tabeller och poängsamlingar för diverse program och tillval vi kunde göra. Alla alternativ verkade vara upptrampade stigar, förutbestämda vägar, där ett program innebar begränsade framtidsmöjligheter på universitetet, och ett annat öppnade upp alla vägar. Vi behövde också tänka på meritpoäng och det första konkreta valet var att välja om vi skulle fortsätta med vårt, sedan i sexan, valda språk eller byta. Jag ville byta, jag ville lära mig franska, men fick höra att jag behövde meritpoängen och var tvungen att fortsätta med spanskan. Det var väldigt viktigt med meritpoäng, avgörande till och med, om jag skulle in på en bra utbildning.

På gymnasiet behövde vi ta beslut varje läsår. Det var kurser som skulle väljas till, programfördjupning, individuella val, meritpoäng, och utökade kurser. Varje gång stod rektorn framför oss och förklarade hur viktigt det var att ta rätt beslut, för allt var avgörande inför universitetet. Meritpoängen – Gud nåde dig om du missade meritpoängen!

Jag ville fortfarande läsa franska, men då skulle jag förlora meritpoäng. Jag ville gå kreativt skrivande, men det gav inget försprång på universitetet. Jag ville inte läsa matte 5, trots meritpoängen, och jag ville inte fortsatta med engelska för jag kände inte ett intellektuellt behov av ännu ett år av skolengelska. Jag såg de kurser, som skiljde sig från allt jag fått göra under alla år i skolan, sådant som jag ville lära mig, men de skulle inte ge mig något i framtiden. Jag såg bara på dem i listan, men riktade sedan koncentrationen till de ”rätta” kurserna.

Jag tragglade mig igenom det tredje året, och gick miste om det som jag som yngre hade sett fram emot: att få välja kurser efter intresse. Istället gick jag på lektioner jag inte såg någon glädje i, och blev med jämna mellanrum påmind av skolan att betygen tillsammans med meritpoängen avgjorde vad jag skulle kunna bli. Det var livsviktiga val varje dag, att prestera på topp så att inte ett prov kunde dra ner mitt betyg flera snäpp och därmed hela poängen för min gymnasiegång.

Jag avslutade min skolgång med värkande axlar efter att ha gått runt och spänt mig. Med energidepån tömd, och utan leendet på läpparna över sådant jag hade lärt mig, för jag ville inte lära mig hur differentialekvationerna skiljde sig som homogena eller inhomogena. Jag ville skriva. Jag ville läsa franska. Istället satt jag där med min grafräknare hela året och att gå till skolan varje dag hade snabbt förlorat sin glädje och förväntan.

Under hela högstadiet och gymnasiet pratade rektor och lärare om de livsviktiga valen vi hade framför oss. De talade om gymnasieval, språkval, kursval och meritpoäng som om de beslut vi tog alltid skulle följa efter oss och begränsa vår framtid. Det känns, nu i efterhand, som att de missade en bild i powerpointen. De glömde tala om alla andra valmöjligheter vi har om vi ändrar oss på vägen. Komvux, folkhögskola, högskoleprov, intervjuer… listan är längre än vad de gav intryck av.

De talade om livsviktiga val – men är det inte mer livsviktigt att hålla gnistan vid liv? Att fylla våra liv med sådant vi intresserar oss av? Att ta hand om oss själva och genom att göra det vi tycker om? Varför var det ingen som lyfte den livsviktiga frågan: ”Vad VILL DU?”

Ska jag berätta en sak? Jag strävade efter full pott på meritpoängen, och gick som sagt miste om de kurser jag verkligen ville läsa. Jag läser nu min drömutbildning på universitetet och jag sökte inte ens in med mina gymnasiebetyg. Jag gjorde högskoleprovet. Meritpoängen gjorde ingen som helst skillnad, förutom ytterligare 200 timmars lektioner i ämnen jag inte ville läsa.

Tack för framtidsstressen, skolan. Nästa gång kan ni väl vara tydliga med att språket vi väljer i sexan inte avgör vår framtid?

/Jackie, 21 år från Västerås

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under augusti månad fokuserar vi på framtid och prestation.

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3