Även om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om bilderna som läggs upp efteråt, så påverkar det mig

Valborg närmar sig, och för mig har det alltid varit en jobbig tid.

Det förväntas (eller möjligtvis krävs) automatiskt av mig att jag ska ha planer, och de ska vara storslagna. Ja storslagna, sådana som man inte kommer ihåg efteråt.

Och de ska verkställas med ett gäng vänner, men främlingar går också bra. Det ska vara kravlöst, avslappnat, släpp loss, carpar så mycket diem här, men samtidigt så ställs det så höga krav på oss alla.

Bara tanken på den här högtiden gör mig alldeles utmattad, både fysiskt och psykiskt. Helst av allt vill jag bara gå och gömma mig under täcket. För även om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om bilderna som läggs upp på Facebook och Instagram efteråt, så påverkar det mig. Jag önskar att jag kunde vara så likgiltig som jag ser ut utifrån, men det gör ont. För jag går sällan på några fester, och jag har inte fler vänner än vad man kan räkna på handen. Jag är inte överförtjust i alkohol och jag föredrar en hemmakväll där jag bara kan ta det lugnt.

Men det är svårt. En del av mig vill vara den där personen. Den som alla förväntas vara. Men en annan del av mig skiter fullständigt i sådant. Och det kan vara svårt att balansera.

Kraven är höga, och ibland känns det som om jag ska gå under av tyngden. Men då brukar jag alltid ta hjälp av en vän eller familj, som får upp mig på benen igen. Samma som jag är där för dem när de behöver det. Samma som vi på Tilia är här för alla er. <3

 

/Josefine

Detta är ett blogginlägg från en av våra volontärer i chatten. Om du vill kan du läsa mer om Josefine och resten av vårt fina team här.