”Jag nådde idealet av en ung man, men har aldrig känt mig så trasig och liten som då”

När jag var liten var jag det där barnet som spelade dataspel, läste fantasyböcker och alltid kom till skolan med olika färg på strumporna. Jag hade runda kinder, flottigt, ruffsigt hår. Jag var alldeles för upptagen i mina fantasivärldar och dagdrömmerier för att ens kunna tänka så mycket på min kropp och mitt utseende. Men detta kom till att förändras.

När jag började komma in i tonåren så blev det allt viktigare med identitet och utseende. Jag var den där pajasen som hela klassen tyckte var rätt rolig, jag pratade med de flesta, men jag saknade nära vänner. Jag var alltid ensam efter skolan. Under samma tid började jag mer och mer känna avsmak inför mig själv, ett stort självhat som hade grott sedan länge i bakhuvudet hade slagit rot och börjat påverka mitt mående. Jag grät mig ofta till sömns, ansåg att jag inte var värd någonting, ingen skulle någonsin kunna älska eller ens tycka om mig. Inget av detta visade jag på utsidan.

Efter en tid, när jag blev runt 14-15 år började självhatets skuld och skam rikta in sig på mitt utseende. Jag kände mig som ett klumpigt och fult barn med mina jämnåriga. Många av de andra killarna hade börjat växa och bli längre, men jag var en late bloomer. Jag kände mig tjock och äcklig. Jag hade lång lugg och oversize kläder och gick alltid med huvudet böjt neråt, stirrandes på marken. Det var en slags strategi i hopp om att ingen skulle se eller förstå hur fruktansvärt ful och äcklig jag kände mig.

Jag började träna även fast jag hatade träning. Det var alltid något jag hade ångest inför och omklädningsrummet var en av de värsta miljöerna jag någonsin vistats i. Men jag tvingade mig till det. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting. Jag hade inget hopp om att bli älskad, men kanske lite mindre hatad. Jag började springa där jag bodde. Då slapp man omklädningsrum och kunde vara hyfsat anonym. Jag hade ingen kondition att tala om, och jag hade ofta värk och håll efteråt. Men på något sätt så bedövade mina springturer mitt självhat. Det kändes lite mindre dåligt efter.

Jag började öka min intensitet väldigt snabbt. Jag tyckte att jag fortfarande var för rund om kinderna och hade för stor rumpa. Jag ville bli sådär spänstig som många unga män var. De där unga killarna som jag var livrädd att ens möta blickar med. Jag skulle aldrig bli lika önskvärd som dem, men om jag åtminstone blev accepterad så räckte det för mig. Det som jag var nu var ju helt oacceptabelt.

När jag blev runt 17 år började jag växa väldigt hastigt. Plötsligt fick jag kommentarer, och till och med komplimanger för mitt utseende. Folk sa att jag var ’’stilig och vacker’’. Jag kunde vara ’’en modell’’. Jag tyckte det hela var absurt, men jag var svältfödd på bekräftelse och tog varenda kommentar till hjärtat. Plötsligt började mitt utseende ta över mer och mer av min identitet. Jag lade mer tid på träning, ha fin hud, köpa fina kläder. Något som jag aldrig hade gjort förut. Barnet i fantasivärldar, med olika färg på strumporna var som bortblåst. Jag själv kände mig inte fin, eller snygg. Men jag kunde i ögonblick se mig själv genom andras ögon som något snyggt. Dessa korta ögonblick blev små belöningar, en paus från mitt destruktiva självhat. Jag kände att jag gjorde rätt, jag var på rätt spår. Kanske jag skulle kunna bli en hel person någon dag? Med ett liv och med relationer.

När jag var 18 år gick jag på festival med några kompisar. Väl där blev jag scoutad av flera modellagenturer. Att få jobba som modell hade vid den tiden blivit en hemlig dröm och målet med mitt arbete till att forma om mig själv. Jag kom till agenturen dagen efter för att ta några testbilder.

Jag visste att de under inga omständigheter fick se hur sårbar, rädd och värdelös jag egentligen var. När jag poserade framför bilder gick jag därför in i en persona. Det var inte jag, det var en annan, idealet av det jag ville bli. Det var också ett sätt att hantera den ångest som genomsyrade min vardag. Jag kunde låtsas som att jag inte kände någonting, och nästan lyckas helt med att inte känna någonting också.

På agenturen gick det segt i början. Jag fick inte så många castings eller jobb. Jag visste att det var för att jag var för ful och tjock. Jag listade ut strategier för att gå ner i vikt. Jag började få bekräftelse från mina agenter. De sa att jag såg mycket bättre ut nu, mer i linje med modet. Plötsligt fick jag mer castings och jobb.

Trots att det gick bättre så kände jag mig precis lika oönskvärd och äcklig som förut. Jag var som en skör glaskropp, hela tiden på udden av att gå sönder. Men jag var tvungen att piska mig i ordning. Skam och skuld såg till att jag höll mig på min bana och fortsatte min ’’dröm’’. Jag började bli paranoid att någon skulle se vem jag egentligen var, att jag skulle bli påkommen som den där opopulära, otvättade ungen med flottigt hår. Det fick inte hända.

När jag var runt 20 så reste jag till London med kompisar. Jag fick en plats på en prestigefylld agentur där. Den enorma staden och det nya jobbet var så otroligt stressigt att jag kände hur jag ibland kände mig svimfärdig. Jag sov väldigt bra under denna tiden. Hela min kropp var så utsliten och trött efter all spänning och tortyr jag fick den att gå igenom. Jag somnade alltid direkt när jag la mig. Men jag kommer ihåg att jag alltid somnade med hjärtat väldigt hårt och snabbt dunkandes. I rädsla för nästa dag.

Under mina dagar i London åt jag nu allt mindre och i förhållande till det ökade jag på hur jag rörde mig. Då fick man det där eftersökta ihåliga och uttorkade utseendet med en glans av svett från dagens stress. Mitt jobb som modell gick bättre och bättre. Mina agenter sa att jag hade verkligen ett utseende för ’’high coutour’’ den svåra delen av modet. De uppskattade också att jag hade fått tydligare käklinje och kindben, det var väldigt i linje med de jobb de ville sätta upp mig för. Jag började tjäna mer pengar och få viktigare erbjudanden. Långsamt började en realisation uppdagas inom mig. I köerna för alla castings och jobb började jag se hur lik jag var de andra manliga modellerna. vi hade alla samma längd, kroppstyp och lite insjunkna ögon. Vi alla hade en dåligt dold ängslighet och rädsla, dold med ett kyligt och kaxigt yttre. Alla kändes så olyckliga. Ibland hörde man under jobb hur många hade börjat ta kokain när de festade, då kunde man få berusningskänslan fast slippa kolhydraterna från ölen. Det folk runtomkring mig pratade om var strategier för att öka sin metabolism.

Efter några månader i London hade jag gått ner betydligt mycket i vikt. Jag hade ont i min ländrygg av ångest, och jag började till och med märka hur mer enkelspåriga mina tankar blev. Jag kunde nästan bara tänka på mat, träning och olika tricks för att lura mig själv och andra. Ångesten var nu starkare än vad den någonsin vart förut. Den hade blivit en del av varenda cell i min kropp, ett tillstånd som jag hade sedan länge antagit var normalt, en del av mig. Jag började ibland äta godis, jag kunde inte stoppa min hunger, vilket jag senare bestraffade mig själv för genom att gå långa promenader. Jag kunde ibland inte prata, min ångest gav mig tunghäfta och skakningar.

I det här fruktansvärt destruktiva så gick det absurt nog rätt bra i ytliga delar av mitt liv.

Jag hade fått erbjudande ifrån Calvin Klein, och mer och mer jobb. Jag började bli van med komplimanger på mitt utseende, jag räknade nästan med det. De var inte lika spännande som förut, det skänkte mig inte längre en paus från mitt mående. Jag hade uppnått idealet av en ung man, det var ju nu jag skulle känna mig hel och fullständig. Det var ju nu jag skulle börja acceptera mig själv och leva mitt liv fullt ut. Men jag hade aldrig känt mig så trasig och liten som jag kände mig då. Efter några dagar av kval, oro och ett starkt ångestpåslag beslöt jag mig får att skicka ett mail till min agenturer och kort och tydligt skriva att jag inte ville vara med längre. Det roliga var att jag föreställde mig att de skulle bli upprörda och ringa mig. Men den brittiska agenturen svarade inte ens, de tog bara bort mig från sidan. Jag var helt obetydlig för dem.

Jag kom hem till Göteborg igen och det kändes som att börja om från början, fast inte på ett dåligt sätt. All den destruktiva energi som hade gått till att forma om mig till något jag inte vill vara hade försvunnit. Den energin hade istället blivit en otrolig ilska inom mig. Det var en bra ilska, en sådan där ilska som skyddar ens själ och hjälper en att ta ställning för sig själv. Den ilskan som så länge hade vart riktad mot mig själv, helt upptagen med att förgöra det som var jag hade nu blivit min vän. Nu var ilskans blick på samhället. Jag började äta mer mat och sötsaker, sket i att träna.

Jag hittade tillbaka till den lite stapplande sårbara killen, han med olika strumpor på fötterna och flott hår, han som hade drömmar och ideal om världen. Men istället för att försöka förgöra honom, så omfamnade jag honom, skyddade honom. Det är ju den här lilla hattefnatten som jag måste utgå ifrån i jakten på identitet.

Det hela lösta sig inte snabbt bara sådär. Jag hade mycket arbete kvar för att må bra och jag behövde jobba på min identitet och självkänsla.Men nu var iallafall grunden rätt. Jag hade börjat gå i rätt riktning, leva mer autentiskt efter vem jag ville vara.

Efter dessa upplevelser har jag fått många insikter, både om mig själv, men också kring samhällets del i det hela. Vi lever i en kultur som leder till ätstörningar. Bilder, social media, smala normer leder till att vi har ett sjukligt och förvrängt fokus på våra kroppar och vårt utseende. Vi lär oss väldigt tidigt att våra kroppar inte räcker till, eller är fula. Det är en ful verklighet vi lever i. Jag mår mycket bättre idag, och jag har inte längre någon ätstörning. Jag tycker om mig själv och min kropp. Men det gör jag inte hela tiden. Vissa stunder är man mer sårbar, ibland märker jag att jag ser på bilder som triggar igång mina gamla tankar. Men idag har jag resurser till att inte låta de tankarna skrida till handling. Men jag vet att vid samma tidpunkt finns det många som inte har resurser att hantera en sådan situation. Varför har vi ett sådant samhälle? Varför låter vi dessa destruktiva normer styra våra liv, och varför finns inte stöd och verktyg för oss unga som växer upp i det?

Jag tänker också på samhällets bild av ätstörning. Det är en bild som är förenklad och stigmatiserad. Det är mer komplext än bilden som visas. Och denna bilden kan inte agera som den enda bilden för ätstörningar. Jag tror det finns så många som inte identifierar sig med den bilden som inte får ord eller förståelse kring sin egen ätstörning. Vi måste höja kunskapsnivån och spegla verkligheten. Vi måste förstå att en så stor del av ansvaret är den destruktiva kultur vi lever i idag. Vi måste kritisera och syna denna kulturen. Det är inte ungas egna val att bli destruktiva, eller att utveckla en ätstörning. Det är ett symtom på ett sjukt samhälle, ett samhälle som vi måste tillsammans förändra.

Jag hoppas min berättelse kan bidra med något av det där. Men det är min berättelse, och bara en del av helheten. Tack för att ni har läst den. Jag tänker på er.

/Adam

Detta är ett blogginlägg från en av våra fina volontärer. Adam är engagerad i vår påverkande del av Tilia som är ute och föreläser och är med i olika sammanhang som ska göra vårt samhälle bättre. Behöver du stöd? Läs mer här!