”Nu tar jag varje tillfälle jag får att prata om hur påfrestande det är för mitt psyke att ha magproblem”

Hej! Mitt namn är Thérèse och jag är 25 år gammal. Jag har levt med den kroniska tarmsjukdomen Crohns sedan tolv år tillbaka. Många som inte vet hur det är att leva med en tarmsjukdom kanske tror att det bara påverkar magen och tarmarna. Jag vill berätta om hur min tarmsjukdom påverkat mitt psyke.
När man är tonåring är de flesta lite osäkra. Det är mycket nytt som händer. Många försöker anpassa sig efter samhällets normer kring hur man bör se ut och vara. Att passa in blir en av de viktigaste sakerna i ens liv. Som barn var i alla fall jag ganska obrydd om hur jag såg ut och hur jag verkade. Jag hade många vänner och var ofta i uppmärksamhetens centrum. Jag var litet av en pajas, älskade att skämta och larva mig. 
Året jag fyllde 13 hände en hel del förändringar i mitt liv. Jag och min familj flyttade från stan till landet. Jag började i en ny skola där jag inte kände någon. Förutom detta fick jag också sjukdomen Crohns. Den yttrade sig i form av att jag led av diarré varje dag, mådde illa, hade dålig aptit och var allmänt trött och hängig. Crohns hade inte kunnat välja en sämre tidpunkt att bryta ut. Det var ju nu som det för första gången var riktigt viktigt att bli accepterad och omtyckt. Jag ville verkligen få vänner och var livrädd för att bli utstött och mobbad. 
I högstadieskolan jag hade börjat i verkade många vara mån om sitt utseende och status. Jag ville mer än gärna komma in i klassen och våga prata lika mycket som de coola kidsen gjorde. Alla kände varandra sedan många år tillbaka och de flesta var väldigt avslappnade och bekväma i varandras sällskap. Jag var mest tyst. Rädd för att om jag sa något så skulle det verka konstigt eller töntigt. 
Så var det det här med magen. Jag hade ständigt problem med att jag flera gånger om dagen behövde uppsöka en toalett. Jag var väldigt noga med att dölja detta. Ingen fick veta att jag gick på toa, hur länge och vad jag eventuellt gjorde där inne. Ve och fasa om någon skulle få reda på att jag hade bajsat! Jag tyckte att min nya sjukdom var äcklig och att även jag var äcklig. Det var väldigt viktigt för mig att ingen skulle få reda på att jag hade den här sjukdomen för då skulle självfallet de också tänka att jag var äcklig och konstig.
I många år dolde jag min sjukdom. Jag skämdes för den och jag skämdes över mig själv. Bilden jag hade om mig själv var att jag var konstig, annorlunda och äcklig. Till slut gick det inte att dölja min tarmsjukdom längre. Jag var helt enkelt för sjuk för att det inte skulle märkas att jag var sjuk. Jag var dessutom inlagd på sjukhus i långa perioder vilket säkert fick folk att undra.
Det har varit en lång resa för mig att slutligen acceptera min sjukdom. Än idag kan jag skämmas över mina magproblem och det faktum att jag har en kronisk sjukdom. Jag försöker att påminna mig själv om att jag är en värdefull individ som förtjänar att må bra. Inte att lida i tystnad. 
Jag höll tyst så länge om mitt lidande att jag nu tar varje tillfälle jag får att prata om hur påfrestande det är för mitt psyke att ha magproblem. För varje gång jag berättar för en ny människa att jag har Crohns så blir jag litet mer avslappnad kring ämnet. Jag skäms när jag säger ordet ”diarré”, för det är ju nästan aldrig någon annan som gör. Men jag vet, att det säkert finns unga personer som har det precis som jag hade det och jag vill vara en röst för dem. 
/Thérèse
Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa.
Det är ett gästblogginlägg publicerat hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads.
Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för alla unga oavsett könstillhörighet. <3