”Jag utbrister att jag är homosexuell och tårarna forsar”

Påstå aldrig att min rädsla är obefogad när jag får meddelanden som dessa.
Där det står att jag är en hivsmittad bög och att min hals ska skäras av.
Att jag är en parasit, en horunge, en bögjävel, en skam.

Säg aldrig till mig att jag ska vara tacksam över att bo i Sverige när jag behöver vara rädd när jag rör mig ute för att bli överfallen, att jag blir trakasserad i skolan, på sociala medier, att jag är rädd för att bli mördad.

När jag anmäler de hot jag får så vänder svenska rättsystemet mig ryggen, för de hot jag mottar och polisanmäler läggs ned trots att jag ofta har namn, bild och vittnen. När det var ett gäng killar som kom till min skola och skulle mörda mig. Jag hade inspelning på hoten, min rektor och 20 andra elever var vittnen. Det tog ett år innan jag blev kallad till förhör, en vecka senare lades förundersökningen om hatbrott ned, trots vittnen och bevis.

Säg aldrig till mig att Pride inte behövs. Det är en vecka om året jag kan känna syskonskap, trygghet och frid. Låt mig ta vara på den veckan. Låt oss ta vara på den veckan. Låt oss känna, vara och ta plats. En jävlar vecka. En vecka då jag kan verkligen känna mig trygg på riktig. Pride behövs.

Jag kommer ALDRIG sluta kämpa för ett samhälle, för ALLA.

Därför skriver jag här om min ”komma ut” historia.

Tårarna forsade. Paniken spred sig, rädslan likaså. Att komma ut var för mig det svåraste och läskigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag var tretton år gammal. Jag var tretton år gammal när jag kom ut, men hade redan flera år tidigare förstått att jag var homosexuell. Eftersom jag aldrig var som ”de andra” killarna. Och dom gjorde inte själv-acceptansen lättare. Ständigt pratades det om hur fruktansvärt homosexualitet var. Jag var sju år gammal och satt hos en vän som sa att bögar är äckliga. Jag stelnade, av rädsla. Eftersom jag redan då visste, att jag är homo.

Jag var tretton år gammal och paniken höll greppet om min kropp. Jag satt i fönstret och grät, jag var så fruktansvärt rädd att förlora alla mina vänner, min umgängeskrets och alla jag är mån om.

På den tiden bodde jag på behandlingshem och jag minns så tydligt hur personalen kom in och frågade vad som händer, varpå jag utbrister att jag är homosexuell och tårarna forsar. Jag kommer ihåg hur hela jag darrade, men också hur personalen omfamnade mig, kramade om mig och berättade att det är okej. Att jag fortfarande är Pontus och att de accepterade mig. Tårar av lättnad. Paniken släppte. Rädslan släppte och jag vart som tio kilo lättare.

Jag är så glad att jag vågade. Så ung. Jag riskerade allt. Men jag gjorde det och det är något av det bästa jag gjort i livet.

/Pontus

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa.
Det är ett gästblogginlägg publicerat hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads.
Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för alla unga oavsett könstillhörighet. <3